See you later
2011-10-30 @ 02:13:47
Hejdå, följt av en avskedskram och kanske någon tår.
Visst väcks det starka känslor vid farväl som vi vet innebär long time, no see. Men avskeden var starkare förr då ett farväl faktiskt följdes av en tid av ovisshet och kontaktsvårigheter, då varken den ena eller den andre visste när nästa tillfälle att träffas skulle ges och inte heller var den andre personen var eller vad den gjorde. Då var ett "hejdå" på obestämd tid.
Nu är ett "hejdå" mer något vi säger av ren vana och vi använder oss av ordet även om vi hörs av fem minuter senare via någon annan form av kontaktmöjlighet. Vi kan när som helst prata med varandra, avstånd spelar ingen roll, och får vi lust kan vi kolla på varandra genom en 50-tums TV. Anytime, anywhere.
Därför känns ett avsked inte längre som ett avsked för vi är ständigt så tillgängliga för varandra och alla andra. Kanske gör själva avståndsminskningen, rent kontaktmässigt, det svårare för oss att hinna sakna varandra? För de vi tidigare knappt träffat fysiskt utan mest hållt kontakten med över sms eller Facebook känner ingen skillnad om vi är i samma stad eller på andra sidan jorden. Det som blir påtagligt, trots alla sätt att ständigt hålla varandra uppdaterade om allt som händer, är den fysiska saknaden. Vi kan inte ge den där kramen som vi skulle gett om inte datorskärmen var ivägen.
Was it something that I said?
2011-10-28 @ 00:04:20
Ofta vill vi få en bekräftelse och någon form av godkännande av det vi gör, det vill säga vi vill höra av andra att vi är bra på något eller att vi får en sjukt snygg rumpa i de nya jeansen. Men hur stor roll spelar det vad andra säger när vi inte kan formulera de positiva orden till oss själva? För anledningen till att vi söker bekräftelse ifrån andra är på grund av att vi inte kan ge oss den själva, vilket är precis vad vi borde kunna. Annars kommer vi ständigt ställa frågor till de runt omkring oss och kräva bedömning även om vi inte kan acceptera den sanning som andra ser och förklarar för oss. Istället försöker vi ständigt förbättra oss för att nå den perfekta versionen av oss själva. Kanske borde vi bli mer öppna och självsäkra, kunna ställa oss framför spegeln och säga "jag är nöjd över hur jag ser ut" eller "idag gjorde jag ett grymt bra träningspass" istället för att tänka "jag måste gå ner i vikt och träna ännu mer imorgon".
På något sätt har det blivit en viss tabu över att vara nöjd med sig själv och sin tillvaro, det anses mer normalt att gå runt med en negativ inställning som hör ihop med att man inte är tillräcklig. Kanske är det typiskt svenskt, vi är erkända som blyga och tillbakadragna. Frågan är vad vi tjänar på det? Förmodigen är listan över vad vi skulle tjäna på att inte var det betydligt längre. Skulle vi byta all den negativa kritik vi överöser oss själva med mot positiv kritik skulle vi antagligen vara alltför självcentrerade, istället bör en sorts jämnvikt vara målet. En tankegång där vi tillåter oss själva positiva kommentarer blandat med en inspirerande feedback på de punkter vi faktiskt skulle kunna prestera bättre på. För givetvis är en värld där allt är bra och ingenting dåligt en tråkig, ofärgad tillvaro.
För att utradera ett bekräftelsebehov:
- Ta reda på vilken sorts bekräftelse du söker.
- Ge fasen i att söka den bekräftelsen.
- Inse att det är riktigt svårt.
- Fortsätt att ge fasen i den.
- You're clean.
- Återfall.
You see what you want to see,
you hear what you want to hear.
Brist på information.
2011-10-26 @ 20:06:25
Informationsflödet i dagens samhälle är oändligt och det är inte konstigt att vi kallas för "informationsgenerationen". Trots detta kan det i många lägen kännas som att vi inte vet det vi borde veta och anledningen är nog inte alltför sällan att vi är vana med att informationen kommer till oss. Därför slutar vi att leta efter den, vilket är ett otroligt dumt, men ständigt återkommande, misstag.
Vi har blivit lärda att man måste kämpa för att kunna ta sig någonstans, gäller allt och alla kategorier, ändå känns det som att vi längs vägen förlorade den tanken och istället har blivit alltför påverkade av alla solskenshistorier om de som har lyckats med sina drömmar utan minsta ansträngning. Kanske är det dags att tänka över det en gång till, för vad vi än drömmer om att bli så kommer det aldrig att dyka upp en person med högt inflytande och fråga om vi vill börja jobba som just det, om inte vi själva först bifogar ett CV med alla de krav och kvaliteter som yrket kräver. Och det är väl där problemet ligger, vi vet inte vad som krävs och absolut inte hur vi ska få det. Anledningen? Vi har inte frågat och inte heller sökt informationen. I de situationerna kan vi inte göra mycket mer än att skylla oss själva och hoppas att det någonstans sitter en vänlig själ som kan hjälpa oss, trots att tiden för längesedan runnit ut.
Mysig familj och varma koftor...
2011-10-21 @ 00:00:22
Familjen kan vara som den där oversized, mjuka, mysiga, noppiga favoritkoftan vi sveper in oss i när kylan börjar bli alltför närgången. För vi vet att den, precis som vår familj, alltid kommer att finnas där för att hålla oss varma och ge oss närhet. Givetvis kan den bli utsliten och nött i kanterna, kanske till och med få ett och annat hål, men det är just de slitningarna, just de hålen, som gör koftan ännu charmigare och ännu mer vår egen vilket gör att vi drar den ytterligare lite närmare runt oss.
På samma sätt kan relationen vi har med vår familj ibland kännas svår och kantstött efter personliga duster med varandra, men på något sätt, om viljan finns där, kommer de där slitningarna bara bidra till en starkare och närmare relation i längden. För vi vet vad slitningarna innebär, de kommer alltid att finns där för att påminna oss om det som varit och att vi faktiskt lyckades klara oss igenom det, tillsammans, med bravur.
Så ibland när vintern närmar sig, eller när det på andra håll kommit kyliga vindar, kan det vara läge att dra sig tillbaka och bara mysa in sig i värmen. Dra in alla de dofter som hör den till och bara njuta av tryggheten och minnena som kommer tillbaka. Och längta till alla de stunder som kommer ge nya, gemensamma minnen i framtiden.
Jag planerar att mysa in mig i min kofta hela nästa vecka.
So get up and dance, don't make any plans. I am all in for you.
Questionmarks
2011-10-19 @ 23:19:52
Ofta händer det att vi drabbas av förvirring som i sin tur leder till en hel del frågor. Det som förvirrar oss skulle kunna vara vad som helst, så för att begränsa det säger vi att orsaken är personer som vi har eller har haft en närmare relation till. Vänner och bekanta...
Frågorna cirkulerar sedan runt och kommer ständigt i nya formuleringar, de grundar sig i något vi inte riktigt kan definiera utan istället fantiserar fram. Det värsta tänkbara. Även de svar vi själva kommer fram till är de svar som skulle göra oss döva i verkligheten.
Tragiskt nog lämnas de frågorna obesvarade men inte obetydliga. För trots att vi så småningom befinner oss i den situationen , som vi alltid tänkt att vi skulle använda oss av för att få alla de svar vi behöver för att på något sätt kunna rensa huvudet, så lämnas de utanför konversationen samtidigt som de, inlåsta, skriks ut inom oss.
Det som håller oss tillbaka är rädslan för besvikelse men samtidigt hoppet som på något sätt lyckats tändas på nytt, för vi står ju där igen. På den platsen vi aldrig riktigt ville lämna från början och längtan efter att få stå stilla, bara några sekunder till, övervinner alla de tvivel som frågorna från början byggdes upp av.
Red&blue
2011-10-19 @ 01:31:38
När en politisk åsikt yttrats så kan man räkna med att även de som knappt är insatta har något att tycka till om och en het diskussion är ett faktum. Alla vill visa vad de tycker och tänker kring de ledande frågorna utan att riktigt avslöja vilket parti de anser vara det med bäst politik. Tyvärr kan dessa diskussioner gå överstyr och leda till att man på något sätt landar på varsin sida med en stor avgrund mellan sig. Detta kan liknas med de första riktigt djupa och seriösa diskussioner som så småningom dyker upp inom förhållanden, de som leder till att man plötsligt upptäcker att man har helt olika åsikter kring de saker som ligger närmast hjärtat. Och som i sin tur orsakar en total omställning och omvärdering av det så kallade förhållandet.
Å andra sidan kan det vara just de där djupa samtalen som leder till att man plötsligt befinner sig på exakt samma sida och varken är röd eller blå utan istället lyckats komplettera varandra och bildat sin egen, lila, nyans.
To remember : the things we thought we'd never miss are the things we're longing for the most when we're left all alone with nothing but our memories.
Dreamcatcher
2011-10-15 @ 01:01:47
Drömfångare har blivit mycket mer än vad det var tänkt från början. I dag är de en accessoar, något vi använder för att pryda hemmet eller oss själva i form av smycken. Frågan är om de fortfarande skyddar oss?
Det ursprungliga syftet med en drömfångare var att den skulle skydda oss ifrån onda drömmar genom att låta dem fastna i nätet medan de goda drömmarna omärkbart kunde sippra igenom hålen. Omvandla negativ energi till positiv är också en egenskap som drömfångaren sägs besitta, tillsammans med en hel del andra egenskaper. Varje tråd, varje fjäder och träslaget i sig sägs ha olika goda egenskaper som påverkar oss positivt. Gamla myter och skrönor säger att det var spindlar som inspirerade till dem, vissa myter påstår till och med att spindlarna ger tekniken att gör det speciella nätmönstret i gengäld till en speciell "spindeldam" som var en mycket god kvinna, i samklang med en oro över barnens mardrömmar.
Huruvida de skyddar oss eller ej är svårt att avgöra, dock går det att dra en slutsats i att de genuina och handgjorda av de med kunskap ger en större upplevelse av skydd än de massproducerade. Kanske är det istället en fråga om tro och önskan om att en drömfångare är en positiv energikällan mer än deras faktiska påverkan. De som tror har en stark tendens att lyckas bättre än de som tvivlar.
Det som jag funderar över är var de onda drömmarna/energierna tar vägen. Ingenting kan försvinna för evigt och förr eller senare måste allt förbrukas, fronteras, för att man ska kunna låta det gå vidare. Det gäller inte bara drömfångare, en förskjutning av problem i vardagen gör dem större och värre för var dag som går. Bör inte det bli en liknande effekt med den negativa energierna/drömmarna? Att de byggs upp, blir större, för att sedan slå oss med full kraft när trådarna i drömfångaren brister av tyngden. Kanske är det då man drabbas av sömnparalys, den ultimata mardrömmen.
Drömmar
2011-10-14 @ 23:04:51
Vi har så många drömmar och ständigt tillkommer nya samtidigt som de gamla sakta dör ut. Men de lämnar oss aldrig helt och våra barndomsdrömmar om att äga en egen häst eller vara fotbollsproffs kommer alltid finnas arkiverade i den dammiga mappen vi gömt allra längst bak i vårt medvetande. Vi kan därmed när som helst ta fram dem och börja fundera på vad som egnetligen gick fel, själva anledningen till att de aldrig blev mer än bara drömmar. Tidsbrist, ändrade planer, andra drömmar. Eller så var det helt enkelt vi som stoppade oss själva med anledningen att vi inte var värda det, att det helt enkelt inte var det vi skulle satsa på utan något annat. Något som vi fortfarande inte har kommit fram till.
För att nå sin dröm krävs en strategi, en vision och en väldigt stor motivation. Vi vet det. Ändå är det som om något håller oss tillbaka, som hindrar oss från att nå dit vi vill. En viskning inom oss som säger "du förtjänar inte att leva ut din dröm och du kommer aldrig att nå dit, det finns andra som alltid kommer att vara bättre än du. Ge upp."
Vems röst är det och hur fasen raderar man den från sitt system?
Upplistat
2011-10-11 @ 00:58:30
Den perfekta pojkvännen:
- Är rolig och delar min konstiga humor.
- Brunhårig är att föredra.
- Manlig med muskler, orkar bära mig från soffan till sängen när jag råkat somna till en dålig actionfilm han valt ut.
- Omtänksam och bryr sig, efter han burit mig till sängen stoppar han om mig och pussar mig på pannan.
- Tycker om att ta kommandot.
- Ger många genuina och spontana komplimanger.
- Tycker om mig för allt vad jag innebär.
- Har en cool lite NewYork-ruffig stil.
- Lång.
- Är stolt över att vara med just mig.
- Romantisk och spontan.
- Lite smågalen.
- Gråter när han ser sorgliga filmer för att sedan komma med en dålig, men söt, bortförklaring.
Listan går att göra oändlig och ser antagligen olika ut för alla.
Frågan är hur många punkter som vi är beredda att ge upp i utbyte mot att få något som är verkligt. För punkterna är varken verkliga och kanske inte ens sanningsenliga.
We all have our secret "the perfect boyfriend list" and most of the time we know what we want out of a realtionship, but when it all comes down to reality and he, the perfect boyfriend, doesn't cry over a sad movie maybe we should consider making a new list. A list of him and all of his pros and cons. And that list should be named "My perfect boyfriend".
Sparks
2011-10-09 @ 02:03:28
Motivation kan kännas enkelt att få när man bestämt sig för att prova något man verkligen vill. Men efter ett tag måste man försöka hitta ny motivation och få mer inspiration. Ungefär detsamma gäller ett förhållande. I början är vi nykära, vill knappt vara ifrån varandra alls, men efter ett tag övergår det till något annat och det kan tyckas svårt att se den gnistan som var så lysande i början. Det finns en del som hävdar att man i sådana lägen ska försöka "hitta tillbaka", men om den gnistan redan slocknat går det väl knappast att få den tillbaka? Att tända en ny känns som en enklare lösning. Dock krävs det att man har de redskap som krävs för att få till den. Och viljan, för det kan ta tid. Redskap kan vara två stenar, i verkligheten översatt till två kroppar. Eller kanske två munnar. För det är helt klart inte nödvändigt att gnistan behöver tändas fysiskt, att prata kan vara mer än nog.
Men hur ska man veta om man går vidare på samma motivation eller om man istället har haft olika definitioner av den från första början? Hur vet vi om de gnistor som slår verkligen är menade att blända oss för mer än bara tillfället eller om det endast var en tillfällig friktion?
Rules
2011-10-05 @ 22:32:59
When we don't follow our own rules, we can't expect others to.
I've always been following these rules I've written in my head, in matters of life and love.
Sometimes I've been thinking about breaking them, but I haven't.
Until now.
So now I'm waiting for the consequences, I can already see them coming.
Wasting
2011-10-04 @ 00:22:21
Vi har begränsat mycket tid och på grund av det måste vi ständigt göra aktiva val, välja och välja bort. Även om det innebär att vi måste välja bort något vi inte alls hade planer på att göra. Vi kanske inte kan få allt, men det betyder inte att vi inte kan ha något. Ibland måste vi nöja oss med mindre än vi hade tänkt, men vi behöver inte nöja oss med ingenting alls.
I vissa situationer är dock ett val omöjligt och alternativen som finns är likvärdiga. Då hjälper det inte att vi övat på att säga nej i huvudet många gånger förr. Sådana situationer är dömda och att ta sig ur dem med lika mycket som man hade innan finns inte. Ändå är det där vi hamnar förr eller senare, när vi har spelat diplomat alltför länge utan att egentligen besvarat de frågor som ställts utan istället bara gett sken åt att hålla med de antaganden som sagts från båda sidor.
Sometimes we answer with a yes when we're thinking no. Then it's to late to take it back and eventually the thing you said yes to stands knocking on your door just waiting to step in to your life. If you decide not to open, it'll hunt your thoughts forever. And if you do open, it'll be in your life for only a week.
The question isn't if we open or not, it's how we value our time.
Patience
2011-10-03 @ 18:39:02
When you're trying to figure out how to learn all those things you've always wanted to but never really had the time or patience to go through with, you should acknowledge that the time you've spent feeling sorry about your lack of knowledge and patience would've been just enough time to learn those things. Twice.
Tid
2011-10-03 @ 18:24:53
Kunskap kommer aldrig att komma hemlevererat, även om vi väljer att klicka hem en bok från någon webshop kommer vi inte att lära oss det boken har att förmedla förrän vi läst den. Ändå vill vi åt det, gärna på det enklaste, snabbaste och mest bekväma sättet. Skönast vore det om det var möjligt att programmera in ny kunskap genom några enkla klick på datorn. Fick du lust att spela I'm Yours på gitarr skulle det bara vara att ställa in ackorden och sedan plocka fram gitarren. Och det skulle låta fantastiskt.
Ett sådant enkelt system skulle dock aldrig hålla i längden och själva poängen med att besitta kunskap som inte alla andra har, så som att kunna spela ett sjukt gitarrsolo eller kunna återge hela orboken i bokstavsordning, skulle därmed försvinna.
Själva kärnan av kunskap är väl att vi måste ge något i utbyte för att få den.
