Ofta händer det att vi drabbas av förvirring som i sin tur leder till en hel del frågor. Det som förvirrar oss skulle kunna vara vad som helst, så för att begränsa det säger vi att orsaken är personer som vi har eller har haft en närmare relation till. Vänner och bekanta...

Frågorna cirkulerar sedan runt och kommer ständigt i nya formuleringar, de grundar sig i något vi inte riktigt kan definiera utan istället fantiserar fram. Det värsta tänkbara. Även de svar vi själva kommer fram till är de svar som skulle göra oss döva i verkligheten.

Tragiskt nog lämnas de frågorna obesvarade men inte obetydliga. För trots att vi så småningom befinner oss i den situationen , som vi alltid tänkt att vi skulle använda oss av för att få alla de svar vi behöver för att på något sätt kunna rensa huvudet, så lämnas de utanför konversationen samtidigt som de, inlåsta, skriks ut inom oss.

Det som håller oss tillbaka är rädslan för besvikelse men samtidigt hoppet som på något sätt lyckats tändas på nytt, för vi står ju där igen. På den platsen vi aldrig riktigt ville lämna från början och längtan efter att få stå stilla, bara några sekunder till, övervinner alla de tvivel som frågorna från början byggdes upp av.