Så, som så många studerande före mig har gjort, ställer jag mig frågan; varför ska kurslitteraturen ha en sådan överdrivet hög prislapp? Logiken är frånvarande och totalt oförståbar. Studenter har i många fall har krass ekonomi (det är allmänt känt) och där känner ytterst begåvad person att, fasen, vi kan ta överpris för kurslitteraturen, studenterna kommer att köpa den ändå. Sant, det gör vi. Men inte med glädje och kanske fäller vi till och med någon tår i våra ensamma 10 kvm studentrum som vi är tvungna att bo i. Men visst köper vi den, alla gånger. Även om vi vet att det inte är några specialutformade ark som den exklusiva texten (texten=värdefulla och betydande ord) blivit varsamt tryckt på, eller att innehållet är så fantastiskt att inte vem som helst ska ha råd att ta del av det. Vi vet till och med att framsidorna (och baksidorna) inte är designade av en känd, framgångsrik (högavlönad?) grafisk designer. Trots att det i det stora hela är en helt vanlig bok så accepterar vi att den, istället för ett normalpris på kring 259:-, kostar 699:-, så stor är vår längtan efter att suga i oss ny och spännande kunskap. För allt vi vill är ju att lära oss mer och om priset är högt, so be it! Then we'll might just read the book...twice!

Om vi nu skulle strunta i att svara på ett hej och istället bara fortsätta ner för trapporna eller dra kortet i automaten skulle vi kanske uppfattas som oartiga, men det är heller inte ett krav att vi faktiskt måste hälsa på de vi möter även om det i stunden kan kännas som ett sorts vett och etikett-märkt ansvarstagande. En enkel hälsningsfras kan dock innehålla så mycket och vara till stor betydelse trots att vi själva kanske inte inser det i vardagsrutinerna. Hälsningen skapar en form av relation och eventuellt en uppfattning om motparten samtidigt som det inte längre är vem som helst utan istället "min granne på våning 3" eller "kassörskan på Ica".

Frågan är mer varför vi oftast hälsar så känslokallt och reflexmässigt när det med enkla medel går att göra det mer personligt och mer äkta. Förslagsvis genom en följdfråga, givetvis ytlig och kallpratsaktig men ändå genuin och välmenande, så som "hur står det till?" eller genom ett vardagligt konstaterande "vad mycket snö det kom inatt, skönt med en ordentlig vinter". Ännu enklare är det att lägga till ett leende samtidigt som ordet yttras. Varför vi bör göra dessa enkla saker handlar egentligen om att göra någon annans dag lite bättre.

Men om vi drivs av andras meriter finns risken att vi missar de allra viktigaste hållpunkterna i vår väg till topppen, vi kanske missar att markandsföra den där egenskapen som gör oss perfekta för jobbet på intervjun eller glömmer utföra några viktiga säkerhetstester.

Prestationerna i sig är givetvis viktiga, för utan något utsatt mål eller framtidsdröm så kommer vi inte längre ha någon livsglöd. Men det är själva strategin för att nå dit som är den viktiga och just den som måste vara noga utstakad men ändå rymma en sorts mån för misstag elle villovägar. För om vi ständigt strävar efter att vara bättre än alla andra, rent utsagt bäst, så kommer det vara ett livslångt projekt. Om vi istället försöker bli bättre än oss själva och bli den bästa upplagan av det som är vi så kommer vi lättare kunna sätta upp nya och större mål längs vägen.

Frågan är hur mycket av det vi strävar efter som är en egendesignad dröm och hur mycket som är uppbyggt av andras grundpelare och andras bragder.

Mat är något som vi alla behöver, dagligen. Detta innebär att vi måste planera för vad vi ska äta, åka och handla det som behövs och sedan tillaga det för att slutligen kunna avnjuta vad vi lyckats åstadkomma. Vi måste även tänka på ekologiska och ekonomiska faktorer längs vägen. Det är en ständigt pågående, och tidskrävande, process, men med hög prioritet för de allra flesta då matkulturen är högt uppskattad i samhället. Men vardagen är ofta fylld av en hel del andra måsten och att hinna inspireras med recept för att knåpa ihop en veckomeny är också det tidskrävande och ofta slutar det med liknande mat vecka efter vecka. Ungefär som i skolköken. Så vad kan man göra för att korta ner på processen och ändå få ett lika bra resultat i slutändan?

Och där någonstans tändes en lampa för den filosoferande problemlösaren som insåg att svaret på frågan var en färdigplockad matkasse med hemleverans och medföljande recept. Affärsidén blev ett faktum och snart föddes det första bolaget med just en färdig matkasse som enda produkt. Andra företag anammade idén och fler med liknande koncept startades. Det hela har blivit en framgångssaga i det moderna samhället och en hjälpande hand för ensamstående trebarns mammor med heltidsjobb. Men även för en hel del andra, för vem kan inte kategoriseras till målgruppen med "ett behov av god, nyttig och varierande mat direkt levererad hem till dig i en färdig matkasse tillsammans med lättlagade recept" ?

Så det är inte speciellt underligt att fler och fler väljer att använda sig av tjänsten. Men vad som däremot är lite knepigt är att den färdigplockade matkassen blivit årets julklapp. Det betyder att var och varannan svensk planerar att ge sina nära och kära en kasse med mat för fem dagar. Visst, det finns inte en chans i världen att den julklappen hamnar på blocket utan förmodligen kommer den användas upp den närmaste veckan (om det inte är senare leverans på den) och den kommer att vara uppskattat. Men det känns lite som att vi kryper in i varandras vanor och försöker manipulera dem, försöker göre entré i varandras vardag och luckra upp de mest inbitna rutiner som byggt upp genom åren. Fast mest känns det opersonligt och platt, hellre att den som planerat att köpa en matkasse bjuder in till fem middagar hos dem (då är du även garanterad trevligt sällskap) än att de ger dig råvaror och recept på de middagarna.

En torkad aprikos är en torkad aprikos, men en torkad vindruva är ett russin. Det är inte riktigt logiskt så jag bestämde mig för att försöka gå till botten med det hela och upptäckte att jag var långt ifrån ensam i mina funderingar.

Först och främst, för att klargöra oklarheter, så är ett russin en vindruva som fått torka, gärna i solen. Detta leder till att den mörknar i färgen, blir skrynklig och ihopdragen. "Russinfingrar" kommer ifrån det faktum att russin är skrynkliga och liknar den skepnad som fingrar och tår kan ta efter att de vistats i vatten för länge. Även äldra människor med rynkor i ansiktet och på händerna kan få kallnamnet "russin" av samma anledning.

Själva ordet russin härstammar ifrån "raisin" (russin på engelska) vilket är lånat ifrån franskan där ordet betyder "druva" , från början använde fransmännen dock orden "raisin sec" vilket betyder "torkad druva" dock verkar "sec" ha försvunnit längs vägen, och fransmännen har i sin tur bildat ordet utifrån det latinska "racemus" som betyder "en klase med druvor". Låter nästan som att namnet Rasmus borde ha något med druvor att göra?

Så om vi ska, enligt den ovanstående teorin, summera det hela kan en slutsats om att engelsmännen gjorde en slarvig översättning när de lånade ordet från fransmännen (frågan är varför de inte använde sig av "dried grape" eller likanande istället för att fixa fram ett helt nytt ord när de skulle beskriva den fascinerande torkade vindruvan?). Låt oss anta att de helt enkelt tyckte om ordet och ville ha det. Lika antagande gäller oss svenskar när vi sedan bestämde oss att försvenska ordet "raisin" till "russin" samt när norrmännen gjorde ordet till sitt eget i form av "rosin".

För på samma sätt som russin heter "raisin sec" på franska så heter aprikos "abricot sec". Aprikosen har dock blivit beskonad från att bli av med sitt namn av den enkla anledningen att "abricot" redan betydde aprikos, på engelska och svenska. Det fanns ingen annat ord, som i vindruvans fall. Så trenden är tydlig, vi vill alla ha fransmännens vackert klingande ord även om det inte riktigt faller sig logiskt på vårt eget språk.

I kategorin hamnar ofta åkaren som tillbringar alldeles för lite tid i backen, det vill säga "1-gång-per-vinter-åkaren" och därmed vet om sina begränsningar, "the slow-rider" som helt enkelt tycker om att ta längsta möjliga tid på sig nedför pisten och även utflyktsmänniskan som gärna knäpper av sig skidorna för att ta en promenad in i skogen och leta på lämplig stubbe att avnjuta sin medhavda matsäck på.

Kännetecken: en ryggsäck tyder på att livsnjutaren har planer på att ta en kopp kaffe i solskenet, kanske stannar denne mitt i backen och gör just det. Kläderna kan vara lite nötta i sömmarna (tyder på att det är "1-gång-per-vinter-åkaren" eller så är det tvärtom nyare kläder som tål det allra mesta, märken som Peak Performance, Norröna och The North Face är inte ovanliga.

Ålder: ofta är det föräldrar som följt med som sällskap till sina barn (som sedan gav sig iväg på egna äventyr) som hamnar i denna kategori. Åldersgruppen är stor och kan vara alltifrån 16-100. Majoriteten finns dock i boxen 30-55.

Att få syn på en ensam jibber hör inte till vanligheten, i de allra flesta fall åker de i grupp. Den säkraste platsen att beskåda en tvättäkta jibber på är i den så kallade "parken", platsen där du kan visa dina senaste tricks, glida på stålrör (i jibbvärlden kallade för rails) eller göra andra häftiga saker medan de andra i gruppen kollar på. Ofta är en kamera inblandad i dessa aktiviteter.

Mindre parker attraherar ofta den yngre generationen av jibbers medan de mer erfarna flockas kring de större, även om en och annan "new kid" vågar sig på big jumps och andra livsfarliga jibbsysslor.

Även jibbern kan ses med ryggsäck och kan därför tyckas lätt att blanda ihop med livsnjutaren, vilket dock oftast inte är sant då deras åkstil skiljer sig markant. Jibbern ser ofta väldigt bekväm och avslappnad ut, kan åka baklänges om denne behagar och är inte rädd för små snöhögar som bildats i backan då denne med glädje använder dessa som avstamp varpå en clean 180 sätts.

En jibber är lika vanligt förekommen på skidor (då oftast twintips) som på snowboard.

Kännetecken: här är det oftast kläderna som skiljer dem från mängden. Gärna så mycket färg som möjligt, matchat eller omatchat, samt stora tröjor i lager på lager under den redan oversized jackan. En "new kid" tenderar ofta att ha större kläder medan de mer erfarna jibbers använder aningen tightare ställ.

Ålder: största delen finns i kategorin 12-25 år.

En specialist är en person som specialiserar sig och/eller ägnar sig åt en viss bransch, område, aktivitet eller ett speciellt forskningsområde. Det vill säga en person som är djupt insatt i ett specifikt ämne. Exempelvis en ekonom som i sin yrkesroll är ämnad att ha stenkoll på siffror, bokföring och allt därtill.

Specialisten har däremot inte så stor koll på ämnen runtikring sitt ämne, ex : ekonomen har koll på inköpsbudgeten, men inte på hur varorna ska marknadsföras eller säljas.

Att vara generalist innebär istället en förståelse och inblick på flera olika områden och därmed innesitta en förmåga att kunna följa upp och vara delaktig i en hel process istället för att bara ägna sig åt en enda del i den. Givetvis med hjälp av specialister.

Idag har jag suttit på ett utbildningsmöte tillsammans med en till ifrån första året, två från andra året och två från tredje året. Och även med utbildningsledaren samt fyra mycket intressante entreprenörer/företagare, bland annat Paul Frankenius som är mycket framgångsrik med ett fäste i Borås (det hade de nog allihopa). Han började sin karriär på JC och 2002 köpte han, tillsammans med en kollega, KappAhl som då var på väg att gå i konkurs. Han lyckades rädda företaget och sålde sin andel i precis rätt tid förra året till ett värde av cirka 840 miljoner kronor. Att det var i rätt tid går verkligen att konstatera i dags läget med tanke på KappAhl:s nedgång.

I vilket fall så var det ett otroligt intressant möte med en hel del prat om hur vi anser att de ska utveckla programmet för att få en så bred och eftertraktad utbildning som möjligt. Och givetvis om vilka möjligheter som finns efter att man avslutat utbildningen. Vi studenter hade många gemensamma tankar kring det och de fyra företagarna verkade väldigt med på våra åsikter kring att blanda in dem i fler projekt för att ge en större inblick på verklighetens produktutvecklare/entreprenör inom textil.

Kändes otroligt bra att jag fick vara en av de två som representerade alla TPU11-studenter och även med stor marginal yngst på mötet. Även om det givetvis var svårt att komma med åsikter kring kurserna då vi, än så länge, bara läst två stycken.

Vi kom överens om att en TPU-student utbildas till en generalist och att programmet är väldigt brett, det är inte tänkt att vi ska bli specialister utan istället kunna vara med under hela produktutvecklingsprocessen och på något sätt komma med kreativitet och driv med hjälp av ett entreprenörstänk. TPU är ett program för framtiden.

Vilket udda inlägg det här blev !

Enklare är det att förhandla med sig själv, vilket man gör i stort sett hela dagarna. Eller det kanske inte riktigt är förhandlingar när man bestämmer vad man ska ha för kläder dagen till ära, men väldigt likt iallafall. För på samma sätt som i en förhandling så lägger vi fram fördelarna med att ha den svarta tröjan och nackdelarna med att ha den gröna, skillnaden blir att eftersom det inte finns någon som kan säga emot i ens eget huvud är det självklart att den svarta tröjan åkte på just den gången. Visst, det är ett överdrivet enkelt dilemma men fortfarande är det de situationerna som ger oss omedveten övning. Kanske är det ännu mer de situationer där vi försöker övertala våra vänner att göra något galet, åke till Göteborg just här och nu, beställa in alldeles för många shots eller bada isvak. Lyckas vi med att övertala dem, trots att de inte var på samma sida som vi från början, är chanserna relativt stora att vi också är bra i förhandlingar. Men i många fall går de planerna i stöpet och det behöver såklart inte innebära att vi är dåliga på att lägga fram argument eller på att vinna majoritetens röster. Det kan ha helt andra skäl. 

Visst väcks det starka känslor vid farväl som vi vet innebär long time, no see. Men avskeden var starkare förr då ett farväl faktiskt följdes av en tid av ovisshet och kontaktsvårigheter, då varken den ena eller den andre visste när nästa tillfälle att träffas skulle ges och inte heller var den andre personen var eller vad den gjorde. Då var ett "hejdå" på obestämd tid.

Nu är ett "hejdå" mer något vi säger av ren vana och vi använder oss av ordet även om vi hörs av fem minuter senare via någon annan form av kontaktmöjlighet. Vi kan när som helst prata med varandra, avstånd spelar ingen roll, och får vi lust kan vi kolla på varandra genom en 50-tums TV. Anytime, anywhere.

Därför känns ett avsked inte längre som ett avsked för vi är ständigt så tillgängliga för varandra och alla andra. Kanske gör själva avståndsminskningen, rent kontaktmässigt, det svårare för oss att hinna sakna varandra? För de vi tidigare knappt träffat fysiskt utan mest hållt kontakten med över sms eller Facebook känner ingen skillnad om vi är i samma stad eller på andra sidan jorden. Det som blir påtagligt, trots alla sätt att ständigt hålla varandra uppdaterade om allt som händer, är den fysiska saknaden. Vi kan inte ge den där kramen som vi skulle gett om inte datorskärmen var ivägen.

På något sätt har det blivit en viss tabu över att vara nöjd med sig själv och sin tillvaro, det anses mer normalt att gå runt med en negativ inställning som hör ihop med att man inte är tillräcklig. Kanske är det typiskt svenskt, vi är erkända som blyga och tillbakadragna. Frågan är vad vi tjänar på det? Förmodigen är listan över vad vi skulle tjäna på att inte var det betydligt längre. Skulle vi byta all den negativa kritik vi överöser oss själva med mot positiv kritik skulle vi antagligen vara alltför självcentrerade, istället bör en sorts jämnvikt vara målet. En tankegång där vi tillåter oss själva positiva kommentarer blandat med en inspirerande feedback på de punkter vi faktiskt skulle kunna prestera bättre på. För givetvis är en värld där allt är bra och ingenting dåligt en tråkig, ofärgad tillvaro.

För att utradera ett bekräftelsebehov:

1. Ta reda på vilken sorts bekräftelse du söker.
2. Ge fasen i att söka den bekräftelsen.
3. Inse att det är riktigt svårt.
4. Fortsätt att ge fasen i den.
5. You're clean.
6. Återfall.