Har haft en superhärlig eftermiddag med skridskoåkning på Runn tillsammans med Viktoria och Johan. Den senare hyrde långfärdsskridskor för första gången och framgångarna på dem var inte stora men han gjorde många tappra försök. Det låg ett fint dis över hela sjön vilket gjorde det ännu mysigare och det avslutades med en picknick i bilen, toppendag helt enkelt. Sånt här kan man inte göra i Borås!

Känner ni igen denna nedan så kan jag upplysa om att den används som intro till en serie med Robert Gustafsson som heter 3 trappor upp om jag inte minns fel. Stiligt,

Sedan planerar vi för en storslagen nyårsfest här hos oss om två veckor, det är nämligen kinesiskt nyår den 23 januari (vilket är en måndag så vi festar på lördagen den 28). Det kommer att bli drakens år, nu är det kaninens, och spännande att fira något som är så stort men ändå för mig väldigt okänt. Men inte för en av mina roomies som är från Vietnam och därför alltid firar det kinesiska nyåret, dock har hon alltid gjort det med familjen. Hon säger att fokus ligger på mat då så vi ska vara duktiga och bjuda på mat helt enkelt. Och skicka upp rislyktor(?) i luften, sånadär som man tänder och som sedan svävar iväg. Det är vackert tycker jag och vi gjorde det från stranden i Thailand när vi var där för ett och ett halvt år sedan, mitt i natten. Det var näst intill magiskt.

Själv är jag född i apans år som också var yang (vartannat år är yin och vartannat yang) som står för det manliga, yttre, värme och ljus. Mer än så vet jag inte just nu, får återkomma med ett inlägg om det kinesiska nyåret och hur de ser på astrologi.

Men visst var det mysigt och stämningsfullt att vara med i ett Luciatåg, även om det sista jag medverkade i när jag gick i nionde klass var en anledning till att missa lektioner och innehöll skrikande solosång av några andra niondeklassare. När man gör sig iordning innan så blir man sådär lagom pirrig och nervös, mest för att det ska bli roligt. Och de tåg som jag kommer ihåg använde vi oss av levande ljus (det gjorde man inte när man var väldigt liten) och då bidrar det till stämmningen, jag minns Lucior med en hel del stelnat stearin i håret. Och minns jag inte fel så var jag pepparkaka ett år. Brun och fin trots att det var mitt i vintern med hemmasnickrad, lång, hatt med glasyr.

Här om veckan ställde jag en fråga till min far, han är ju tänkt vara mycket visare än jag, om varför man röstade om vem som skulle bli årets Lucia i varje stad efter att ha sett en stor plansch kring det i Göteborg. Jag tyckte inte riktigt att jag fick något bra svar, så jag funderade lite över det själv. Dessa omröstningar har tagit sig ända ner till lågstadiet där man röstar om vem som ska få "äran" att var Lucia. Alla i klassen får rösta och slutligen koras en till den som får bära ljuskronan. Under de senare grundskoleåren blir endast en utröstad att representera hela skolan. Enkelheten ligger nog i att det ska vara så rättvist som möjligt, även om det aldrig riktigt blir det, och en omröstning innebär alltid att majoriteten får som den vill. Dock funderar jag fortfarande över vilka som är målgruppen till dessa omröstningar, pensionärer och de nära och kära till de representerade skulle jag tippa. För ärligt tycker jag inte att det har alldeles för stor betydelse vem som blir klädd i ett rött tjockt sidenband och vem som får nöja sig med glitter (eller som i de större stadsluciorna: ingenting). Kanske är det någon gömd bitterhet i mig som pratar, jag har trots allt aldrig stått som den främsta ljuspelaren, eller så är det så att vi bara följer en inbiten tradition där Lucian ska vara den allra hederligaste och godhjärtade av dem alla och därav blir det en julversion av Fröken Sverige när denne ska utses.

Då jag börjar klockan ett idag har jag tillägnat min morgon till att kolla på Göteborgs Luciafirande (på SVT play) för att försöka få en del av den känsla som hör Lucian till. Genom att kolla på det lärde jag mig att namnet Lucia kommer ifrån ett italienskt helgon med samma namn, fast den svenska traditionen för övrigt har inget med det att göra. Tvärtom tittar vår käre vän näcken in igen för att skrämma folk tillsammans med andra trollska väsen under Lussenatten, enligt sägnen. Bland annat sitter en läskig typ vid namn Lusse under en bro och skriker något i stil med "det är Lussenatt inatt klappetiklopp" och skrämmer äldre farbröder. Där ser man, jag som alltid tyckt att Lusse Lelle var en gemytlig och glad liten visa.

Träningssugen och peppad kliver jag in i omklädningsrummet på Friskis & Svettis för att göra mig redo inför ett svettigt HIT-pass. Men direkt när jag har tagit första steget in i rummet (det finns heller inte någon dörr) så möts jag av en kvinna (modell äldre) som gör en full-frontal insmörjning helt öppet mitt i rummet.

Detta var inte första gången en sådan sak händer, tvärtom så får man ofta och oönskat beskåda intima delar av okända damer i omklädningsrummen. Även om det är lite det som är tanken, att man ska duscha och klä om, så finns det en gräns vad gäller nakenhet. För ingen vill se för mycket eller få en naken rumpa riktad mot sig när benen ska smörjas in.

Delvis är det en bragd att kunna vara öppen och stolt med sin kropp och då ingår det kanske att kunna visa den, obrydd och bekväm, naken. Men det betyder inte att vi andra är bekväma med det.

Så här kommer en regel att följa i omklädningsrummen: Öppen nakenhet sker endast i dusch och eventuellt i bastu, resterande tid som tillbringas i rummet ska kroppen vara skyld och om några omständigheter kräver naket så ska detta ske så diskret som möjligt.

Tycker att det är en fin tradition med dessa TV-julkalendrar och helt fantastiskt att det hållit i sig sedan 1960 (dock med varierande kvalitet på stories).

En liten inblick på vad detta årets julkalender handlar om : Huvudkaraktären är en tjuv vid namn Kurre som verkar i den ökända ligan "Klappsnapparna" vars mål är att stjäla julklappar. Allt utspelar sig på 1800-talet och en magisk julstämmning ligger över staden tillsammans med invånarnas förväntningar om den bästa julen någonsin. En dag så står ett barn, Charlie, utanför Kurres kyffe med en lapp i sin hand som berättar att hon är Kurres dotter.

Mycket mer än så går inte att säga efter ett avsnitt, men själva känslan är sådär kusligt mysig och jag kan tänka mig att mindre barn är sådär härligt smårädda när de kikar på den. Mer sånt här!

Minns även att man älskade kalendrar av alla dess slag under barnaåren (förutom de på radio, tror att jag inte lyssnat på en enda?) och man ville helst ha 10 stycken olika, minst. Mest för att det var spännande och väckte förväntningar inför jul, men också för "julklapparna" som fanns i dem såklart. I år har jag ingen kalender alls (det hade jag nog inte förra året heller) och jag antar att det är en sådan sak man växer ifrån vilket delvis är tråkigt och trist. Så för att på ett vis ändra detta tänker jag (i ren protest och kanske liiite i nyfikenhet) följa årets julkalender på SVT, bara för att jag är vuxen och får bestämma själv.

Så jag passar på att, i mitt lyckorus, visa hur man gör ett korrekt segertecken. 

Och nu ska jag iväg och lära mig fler bindningar, förmodligen med lite roliga färgeffekter i.

Men att särskiljas från mängden är något vi alla strävar efter och, som skrivet, så väljer de moderna föräldrarna udda namn:

• Saker som blivit namn; Apple, Måndag, Vilja, Andromeda, Paris o.s.v.
• Dubbelnamn; Karl-Kenji, Märta-Fidelie, Bo-Eskil, Alba-Lo o.s.v.
• Gamla namn som kommit tillbaka; Inger, Sixten, Brynolf, Gunhild, Ragnar o.s.v

Men om vi nu blir heliga med dessa udda namn som vårt kall, kommer vi vilja stå för dem och faktiskt presentera oss framför potentiella arbetsgivare med meningen; "Hej, det är jag som är Apple Quist!" ? Eller kommer vi helt enkelt att byta ut dem så fort vi får chansen? Å andra sidan så är vi ständigt i utveckling, och vi kanske inte har vant oss med detta nu, men om ett par 10 år så kommer den generationen vara gamla nog att finnas överallt runtomkring oss och skylta med sina namn medan det är vi som har de där slitna omoderna namnen.

Kanske är jag gammalmodig när jag säger att denna trend gått tok på överstyr, ungefär som Lady Gagas klädval, och att om det fortsätter såhär kommer vi inte kunna skilja på vad som är en grönsak och vad som är en verklig person. Men även om jag, i min tysta vrå, kände mig beslagtagen på mitt namn när jag tvingades adoptera min första efternamns bokstav till mitt förnamn så skulle jag känna mig ännu mer utsatt om jag bar ett namn som delade betydelse med en veckodag. Givetvis ratar jag inte alla nytänkande namn, tvärtom tycker jag att många av dem är unika på ett fint sätt. Speciellt det här med att plocka tillbaka gamla, ofta bortglömda, namn som kanske fanns med i släktträdet långt tillbaka tycker jag är en fin grej.

Vi vill vara udda och sticka ut från mängden, kanske har dagens mammor och pappor klurat ut hur de ska underlätta detta dilemma för nästkommande generation utan att behöva färga håret rosa eller tattuera hela kroppen. Allt som behövs är en namnskylt.

Sitter uppe och filar på ett inlägg som dyker upp imorgon, har blivit för trött för att skriva färdigt det och lyckas komma på de formuleringar jag vill ha. Sitter istället och skrattar åt detta roliga klipp, mest för att det är så jäkla coolt. Men också för att det påminner mig om mina kära "volvoraggare" till vänner, som nu har växt upp och bytt upp sig till bilmärken av varierande sort. Även om vissa fortfarande åker omkring i en 740 med kjolpaket och tonade rutor.... I vilket fall känns det litegrann som att sitta i en av dessa bilar igen.