Och helt plötsligt kan en liten sak, gest, mening, vända alla tvivel till längtan och förväntan istället. Just like that. Men jag antar att det är charmen med det hela. Och för varje gång tvivlen försvinner blir det svårt att förstå hur de någonsin kunde existera.

Det finns mycket att tvivla på. Och när man får lite tid ensam med sina tankar är det lätt att man börajar tvivla på saker som för en liten stund sedan var säker på. Förmodligen handlar det om en sorts osäkerhet blandat med tidigare erfarenheter, man har varit i en likvärdig situation som fick ett känslokallt slut. Det betyder inte att samma sak kommer hända, men man är hellre försiktig än för framfusig. Allt för att försöka undvika de känslor man helst låter bli att stöta på.

Utseendet spelar ingen roll, det är insidan som räknas. En klassiker, som kanske börjar bli lite kantstött, för visst spelar utseendet en viss roll. Annars skulle vi inte stå där på morgonen och fundera över om vi inte borde ha bytt tröja eller om vi kanske skulle ha haft uppsatt hår istället för utsläppt.

Det är ganska otroligt hur vi förändras genom åren, kollar man tillbaka är det svårt att känna igen sig själv. Vi lämnar dock spår efter oss, hur mycket vi än försöker att radera dem kommer de alltid att finnas där, både i våra egna minnen och i andras. Omgivningarna vi vistades i och de ställen vi besökte kommer alltid att vara fyllda med känslomässiga minnen av vad som hänt. Tyvärr så lämnar även jag spår efter mig, jag har nämligen en gammal blogg som envisas med att fortsätta existera. I den finns allt som var jag för tre år sedan, när jag läser känner jag igen mig från hur jag var då och det är enkelt att se hur pass mycket jag har förändrats. Skillnaden ligger i språket och i tankarna, sättet att skriva och att uttrycka sig på, skillnad på hur jag tänkte då jämfört med nu är slående. Umgänget. Mycket av de vi är präglas av de vi umgås med, de formar oss på samma sätt som vi formar dem. Vi blir lite mer som varandra varje gång vi ses och ändå drivs vi allt mer ifrån varandra. Hur ska man då lyckas utvecklas själv om vi ständigt blir påverkade av allt runtomkring, var någonstans i det hela hittar man sig själv? Kanske måste vi sluta sträva efter att vara den där ultimata versionen av oss själva och helt enkelt nöja oss med att vara här och nu, det är antagligen precis lika svårt som det låter.

Vad vi har på oss kan ses som en visning av oss själva, det är det första de vi möter ser hos oss. Vår stil. Många försöker därför skapa den perfekta personliga stilen, men hur kan man avgöra om en stil är personlig? Om man väljer att använda endast retrokläder á la 50-tal, är man då mer personlig än någon annan som istället får runt i t-shirt och jeans? Måste man följa en stil för att vara personlig?

Att träffa nya människor är såklart spännande och att starta nya relationer är ett sätt att utvecklas. Vilken nivå de relationerna sedan hamnar på är inte självklart och jag har funderat lite på när kan man betrakta någon som en vän, nära vän eller till och med mer än bara vän. Att räkna någon som en bekant anser jag i stora drag att man kan göra efter första mötet, då är ju personen igenkännbar och man har antagligen redan skaffat sig en uppfattning om denne. När någon sedan övergår till att vara en vän är svårare, en vän är ju någon man litar på och som man trivs med att vara med.

Tankarna vandrar iväg och när jag egentligen ska skriva om vad ett aktiebolag innebär har jag istället upptäckt att Simple Plan har släppt en ny skiva. ( Hur kan jag ha missat detta?! ) Koncentrationsnivån har varit låg hela dagen och mitt huvud är upptaget med att reflektera (!) eller iallfalla tänka på vad som hänt de senaste dagarna. Upprepar ständigt vad som hänt och hur fasen tiden kan gå så snabbt. Samtidigt som jag är i det förflutna känner jag en längtan till framtiden. Även om jag vill vara här så kan jag inte låta bli att sträva framåt, jag vill komma igång och få ordning på allt.

Tiden går så otroligt fort och jag känner att jag oftare skulle vilja stanna upp och reflektera över vad som hänt och det jag gjort. Tyvärr händer det alltför sällan, med det menas i stort sett aldrig, och kanske kan det vara en anledning till varför jag har ett liiite sämre minne? Förmodligen. Men om man nu skulle stanna upp och fundera, skulle man då bli något klokare och kanske göra andra val nästa gång man stöter på en liknande situation? Kanske skulle ens relationer se annorlunda ut om man lagt mer tid på att tänka på vad personen just berättat. Inte för att jag inte lyssnar när någon berättar något, tvärtom.

Idag har jag varit på ett kombinationspass, Skivstång/Spinning, här i Borås. It was fun och det var första spinningpasset, men jag tänkte på en sak under spinningen. Jag skulle förmodligen aldrig ge mig ut på en sån cykeltur på riktigt, med det menar jag på en traditionell cykel som faktiskt förflyttar sig framåt när man trampar. Varför det är så vet jag inte riktigt, men jag antar att det har med frågor som Vart ska jag cykla? Hur snabbt ska jag trampa? Kommer någon att se mig svettas och bara tro att jag har vääldigt bråttom någonstans? att göra.

Blev Idol-kollning nyss tillsammans med Linn, det är alltid lika roligt att se på. Allra roligast är det när en riktig talang kliver in, börjar spela på sin gitarr (ej obligatoriskt med gitarr) och sjunger som om det är det enda personen i fråga någonsin gjort. Och det låter bra, så jäkla bra. Jag fick rysningar i hela kroppen när jag hörde den sista personen i dagens program. Rysningar för att det var sjukt bra.

Pluggade lite Företagsekonomi tidigare idag och känner väldigt stor tacksamhet mot min gymnasielärare i Samhällskunskap, på grund utav henne känner jag igen väldigt mycket i boken. Dock har jag bara läst de tre första kapitlen än.