Visst väcks det starka känslor vid farväl som vi vet innebär long time, no see. Men avskeden var starkare förr då ett farväl faktiskt följdes av en tid av ovisshet och kontaktsvårigheter, då varken den ena eller den andre visste när nästa tillfälle att träffas skulle ges och inte heller var den andre personen var eller vad den gjorde. Då var ett "hejdå" på obestämd tid.

Nu är ett "hejdå" mer något vi säger av ren vana och vi använder oss av ordet även om vi hörs av fem minuter senare via någon annan form av kontaktmöjlighet. Vi kan när som helst prata med varandra, avstånd spelar ingen roll, och får vi lust kan vi kolla på varandra genom en 50-tums TV. Anytime, anywhere.

Därför känns ett avsked inte längre som ett avsked för vi är ständigt så tillgängliga för varandra och alla andra. Kanske gör själva avståndsminskningen, rent kontaktmässigt, det svårare för oss att hinna sakna varandra? För de vi tidigare knappt träffat fysiskt utan mest hållt kontakten med över sms eller Facebook känner ingen skillnad om vi är i samma stad eller på andra sidan jorden. Det som blir påtagligt, trots alla sätt att ständigt hålla varandra uppdaterade om allt som händer, är den fysiska saknaden. Vi kan inte ge den där kramen som vi skulle gett om inte datorskärmen var ivägen.