När man letar i det förflutna samtidigt som man lyssnar på musik kan knepiga saker hända och känslor man trodde var long gone dyker upp för att göra allting verkligt igen. På ett sätt är det enkelt att sakna det som var, att längta efter de där underbara ögonblicken som man skulle göra allt för att få uppleva igen. Det finns så mycket att sakna, personer, stunder och allt annat. Att man inte uppskattade stunden när den var, att man istället för att låta den sakta glida förbi försökte få den att bestå och göra avtryck. Men det är svårt att se dem när de uppenbarar sig, som de där perfekta kvällarna du aldrig vill ska övergå till morgon, när man driver omkring utan att egentligen ha något att göra och ändå har otroligt roligt. Till slut går ändå solen upp och det som var når sitt slut.

På ett sätt känns det enkelt att bli nedstämd när man blir nostalgisk och minnena strömmar in utan att man egentligen bett om de. Helt plötsligt finns de där, oförglömliga och oundvikliga. Men jag antar att det bara är att tacka och ta emot, åtminstone för de minnen som är fina och underbara, för det är ändå de som hjälper till med att ge en strävan efter att skapa fler sådana perfekta minnen att leva vidare på.

I still remember every word you said.