Det är ganska otroligt hur vi förändras genom åren, kollar man tillbaka är det svårt att känna igen sig själv. Vi lämnar dock spår efter oss, hur mycket vi än försöker att radera dem kommer de alltid att finnas där, både i våra egna minnen och i andras. Omgivningarna vi vistades i och de ställen vi besökte kommer alltid att vara fyllda med känslomässiga minnen av vad som hänt. Tyvärr så lämnar även jag spår efter mig, jag har nämligen en gammal blogg som envisas med att fortsätta existera. I den finns allt som var jag för tre år sedan, när jag läser känner jag igen mig från hur jag var då och det är enkelt att se hur pass mycket jag har förändrats. Skillnaden ligger i språket och i tankarna, sättet att skriva och att uttrycka sig på, skillnad på hur jag tänkte då jämfört med nu är slående. Umgänget. Mycket av de vi är präglas av de vi umgås med, de formar oss på samma sätt som vi formar dem. Vi blir lite mer som varandra varje gång vi ses och ändå drivs vi allt mer ifrån varandra. Hur ska man då lyckas utvecklas själv om vi ständigt blir påverkade av allt runtomkring, var någonstans i det hela hittar man sig själv? Kanske måste vi sluta sträva efter att vara den där ultimata versionen av oss själva och helt enkelt nöja oss med att vara här och nu, det är antagligen precis lika svårt som det låter.