Därmed har ett tänt ljus på Allhelgona spridda betydelser, men på något sätt handlar det om att hedra personer som vi alltid bär med oss. Döda eller levande. I saknad och förtvivlan eller i lycka och tacksamhet. Det ljus vi tänder behöver inte stå vid en gravsten, det kan lika gärna stå på skrivbordet i ditt eget rum. För placeringen kanske är oviktig i sammanhanget, speciellt om man lever med tanken att de avlidna är med oss vart vi än går.

Men det betyder inte att vi bör hoppa över den där turen till kyrkogården, för den är fin och den är betydande. Väl där möts vi av alla de ljus som är tända av andra, de ljus som lyser av minnen och av saknad. Och de är många, även om en del gravar är mörklagda. Men de gravarna som i skenet av ljusen från de som haft besök ger ett intryck av att vara ensamma och överblivna är kanske de gravarna som är omringade med mest värme, men på ett helt annat sätt. För någonstans sitter det någon med ett, eller flera, tänt ljus och sänder värmande tankar till just den ensammaste och mörkaste gravstenen.