Say my name .
2011-11-23 @ 00:42:50
Vi tilldelas namn när vi föds som det är tänkt att vi ska leva och vara nöjda med resten av våra liv. Eller egentligen så tilldelas vi flera namn; förnamn, mellannamn (kan vara flera stycken) och efternamn. Och i dagens samhälle så är det modernt med så unika namn som möjligt, förmodligen för att undvika vad som präglade större delen av min skoltid: nämligen att du inte är ensam om ditt namn i din klass, i ditt fotbollslag eller liknande (i dagsläget känner jag mig som den enda Elin i min umgängeskrets, åtminstone i denna stad). Detta leder till viss förvirring när någon ropar efter dig och inte alltför sällan måste ett kallnamn plockas fram eller så får din första bokstav i efternamnet bli ett pålägg för att förlänga originalnamnet.
Men att särskiljas från mängden är något vi alla strävar efter och, som skrivet, så väljer de moderna föräldrarna udda namn:
- Saker som blivit namn; Apple, Måndag, Vilja, Andromeda, Paris o.s.v.
- Dubbelnamn; Karl-Kenji, Märta-Fidelie, Bo-Eskil, Alba-Lo o.s.v.
- Gamla namn som kommit tillbaka; Inger, Sixten, Brynolf, Gunhild, Ragnar o.s.v
Dock är tio-i-topp-namnen fortfarande inte riktigt så galna, åtminstonde inte för år 2010.
Men om vi nu blir heliga med dessa udda namn som vårt kall, kommer vi vilja stå för dem och faktiskt presentera oss framför potentiella arbetsgivare med meningen; "Hej, det är jag som är Apple Quist!" ? Eller kommer vi helt enkelt att byta ut dem så fort vi får chansen? Å andra sidan så är vi ständigt i utveckling, och vi kanske inte har vant oss med detta nu, men om ett par 10 år så kommer den generationen vara gamla nog att finnas överallt runtomkring oss och skylta med sina namn medan det är vi som har de där slitna omoderna namnen.
Kanske är jag gammalmodig när jag säger att denna trend gått tok på överstyr, ungefär som Lady Gagas klädval, och att om det fortsätter såhär kommer vi inte kunna skilja på vad som är en grönsak och vad som är en verklig person. Men även om jag, i min tysta vrå, kände mig beslagtagen på mitt namn när jag tvingades adoptera min första efternamns bokstav till mitt förnamn så skulle jag känna mig ännu mer utsatt om jag bar ett namn som delade betydelse med en veckodag. Givetvis ratar jag inte alla nytänkande namn, tvärtom tycker jag att många av dem är unika på ett fint sätt. Speciellt det här med att plocka tillbaka gamla, ofta bortglömda, namn som kanske fanns med i släktträdet långt tillbaka tycker jag är en fin grej.
Vi vill vara udda och sticka ut från mängden, kanske har dagens mammor och pappor klurat ut hur de ska underlätta detta dilemma för nästkommande generation utan att behöva färga håret rosa eller tattuera hela kroppen. Allt som behövs är en namnskylt.
Kommentarer
Trackback
