Men visst var det mysigt och stämningsfullt att vara med i ett Luciatåg, även om det sista jag medverkade i när jag gick i nionde klass var en anledning till att missa lektioner och innehöll skrikande solosång av några andra niondeklassare. När man gör sig iordning innan så blir man sådär lagom pirrig och nervös, mest för att det ska bli roligt. Och de tåg som jag kommer ihåg använde vi oss av levande ljus (det gjorde man inte när man var väldigt liten) och då bidrar det till stämmningen, jag minns Lucior med en hel del stelnat stearin i håret. Och minns jag inte fel så var jag pepparkaka ett år. Brun och fin trots att det var mitt i vintern med hemmasnickrad, lång, hatt med glasyr.

Här om veckan ställde jag en fråga till min far, han är ju tänkt vara mycket visare än jag, om varför man röstade om vem som skulle bli årets Lucia i varje stad efter att ha sett en stor plansch kring det i Göteborg. Jag tyckte inte riktigt att jag fick något bra svar, så jag funderade lite över det själv. Dessa omröstningar har tagit sig ända ner till lågstadiet där man röstar om vem som ska få "äran" att var Lucia. Alla i klassen får rösta och slutligen koras en till den som får bära ljuskronan. Under de senare grundskoleåren blir endast en utröstad att representera hela skolan. Enkelheten ligger nog i att det ska vara så rättvist som möjligt, även om det aldrig riktigt blir det, och en omröstning innebär alltid att majoriteten får som den vill. Dock funderar jag fortfarande över vilka som är målgruppen till dessa omröstningar, pensionärer och de nära och kära till de representerade skulle jag tippa. För ärligt tycker jag inte att det har alldeles för stor betydelse vem som blir klädd i ett rött tjockt sidenband och vem som får nöja sig med glitter (eller som i de större stadsluciorna: ingenting). Kanske är det någon gömd bitterhet i mig som pratar, jag har trots allt aldrig stått som den främsta ljuspelaren, eller så är det så att vi bara följer en inbiten tradition där Lucian ska vara den allra hederligaste och godhjärtade av dem alla och därav blir det en julversion av Fröken Sverige när denne ska utses.

Då jag börjar klockan ett idag har jag tillägnat min morgon till att kolla på Göteborgs Luciafirande (på SVT play) för att försöka få en del av den känsla som hör Lucian till. Genom att kolla på det lärde jag mig att namnet Lucia kommer ifrån ett italienskt helgon med samma namn, fast den svenska traditionen för övrigt har inget med det att göra. Tvärtom tittar vår käre vän näcken in igen för att skrämma folk tillsammans med andra trollska väsen under Lussenatten, enligt sägnen. Bland annat sitter en läskig typ vid namn Lusse under en bro och skriker något i stil med "det är Lussenatt inatt klappetiklopp" och skrämmer äldre farbröder. Där ser man, jag som alltid tyckt att Lusse Lelle var en gemytlig och glad liten visa.